Eva Robertson är barnmorska och professor i Norge. Hon höll ett föredrag om Decolonizing Midwifery på den nordiska barnmorskekonferensen på Island 2019. Nu är hon aktuell med två artiklar i Jordemodern, den ena om strukturell rasism inom mödra- och förlossningsvården och den andra om vad som påverkat och begränsar barnmorskor att verkligen vara med kvinnan.
Hallå där Eva Robertson:
Decolonizing midwifery – var ska vi börja?
Du skriver i senaste numret av Jordemodern och resonerar kring vad som påverkat barnmorskeyrket/professionen och vad som idag begränsar barnmorskors utrymme att faktiskt vara barnmorska – med kvinnan. Vad ska vi göra och var ska vi börja om barnmorskan verkligen vill vara med kvinnan?
Det grundas först och främst i hur vi ser på, reflekterar över och utbildas till det att vara barnmorska och ’professionella’. Det vill säga om vi ifrågasätter den dualistiska bestämda professionsideologin (inom hälsosystemen) som under århundranden hindrat oss från att verkligen möta människor i hälso- och sjukvård och omsorg – för barnmorskan gravida och födande kvinnor och deras partner/familj.
Denna dualism är grundläggande i kristendomens europeiska idéhistoria och den positivistiska medicinska vetenskapen. Objektivitet, abstrakta begrepp för beskrivningar, distans och förtolkningar är och har varit gällande. Det handlar också vilken kunskap som ses och räknas som kunskap och därmed respekteras (eller ignoreras eller undertrycks/förlöjligas). Dessa förhållanden måste revideras, det vill säga; förhållandet mellan person och profession både teoretiskt och praktiskt.
Det fordrar först och främst att vi som personal (i organisationen/systemet) tar vår egen kropp och kroppslighet på allvar, det vill säga hur vi förhåller oss till oss själva.
”Människor talar först med kroppen” skriver Tom Andersen Kjær (2014), och hänvisar till den filosofi om sansning (sinnesrörelse/förnimmelse), ’sansefilosofi’, som K.E. Løgstrup formulerat. Det kan ge en djupare förståelse för sansning i vård och omsorgskontext genom att läsa det Kari Martinsen (norsk omsorgsfilosof) har skrivit. Det handlar om att revidera det personligas betydelse, hur vi berörs känslomässigt av de situationer vi är i, med exempelvis en födande kvinna och en kroppslig närvaro med ögonkontakt, andning, som om tiden stod stilla – en stämdhet och samklang.
Andersen Kjær skriver att ”i praxis och teori ta utgångspunkt i det erkännandet att människan som ett förstående väsen i sina sinnesrörelser och känslor redan har märkt i sin kropp och berättar genom sitt kroppsspråk före, under och efter det som talas och skrives”(2014,s. 49).
Det betyder inte att vi ser bort från yrkeskunskaper, teoretisk och vetenskaplig kunskap, men inser att vi alla är kroppsliga varelser och talar först med kroppen, därefter kommer förtolkningar in. Det utmanar såväl hälso- och sjukvård, omvårdnad och omsorg, som utbildningssystemen och praxis i vardagen.
Det handlar om två olika sätt att närma sig och se på förståelse, utifrån tydning eller förtolkning, men dessa är komplementära (inte antingen-eller, utan samtidiga och ibland motsäger de varandra). I en tydning följer vi hur intryck rör sig i tillvaron/världen och berör oss sinnligt och känslomässigt. I förtolkningen utgår vi från vår förförståelse (’för-tänkta värld/ fördomar?) och gör ’små utflykter’ till våra omgivningar utan att det berör oss på ett djupare plan, känslomässigt – eller kanske till och med avspisar de känslor/sinnesrörelser som ’pockar på’. Men som sagt, de är komplementära, det sker pendelrörelser mellan dessa former av förståelse och vi kan överrumplas av känslor och sinnesrörelser som ändrar våra förutfattade meningar(fördomar) och därmed modifiera förtolkningen.
Förståelse som tydning är en fundamental möjlighet för människor, det hänger samman med att människosinnet – eller människa som enhet av kropp och sinne – alltid är i rörelse (bevegelse). Som Maxime Sheets-Johnstone (2016) skriver; livet är rörelse, rörelse är vårt modersmål (varenda cell sammandragning-återhämtning, andning, in-ut). Det är grundläggande för människan som del av universum, infälld i världen – en kroppslig närvaro med kroppsspråk som föregår verbalt/talspråk och skriftspråk.
Allt detta betyder också att vi kan lära av den sinnrika intuitiva evolutionära utveckling som skett under miljoner år för att lägga tillrätta för kvinnor och barns överlevnad i samband med födsel, långsiktigt välbefinnande med amning och anknytning mellan mor och barn (Buckley 2015).
Den dualism jag talar om, har också starka samband till maktstrukturer i våra hälsoorganisationer och den ökande kommersialisering av både oss, våra kroppar och systemen inom hälsa, omsorg och sjukvård
Är det ens en fråga om att vilja för barnmorskan?
Borde det inte vara ska? Ska vara med kvinnan?
Det gäller som sagt inte bara att vara där fysiskt utan med alla sina sinnen och känslor och förstå sig själv så man inte bara överför eller projicerar sitt eget (egna rädslor och ångest). En del barnmorskor får till det av sig själv men långt ifrån alla, speciellt inte i en pressad arbetsvardag där annat prioriteras och belönas. Det vill säga, för att det skall vara möjligt krävs det plats för (tid för) interpersonlig utveckling och reflektion – inte bara i utbildning utan kontinuerliga reflektioner på arbetsplatser.
Barnmorskornas inställning till sin kropp och kroppslighet påverkar och kan vara en förutsättning för att kvinnor som är gravida och födande ska kunna ta sin kroppslighet på allvar och lita på sin kropp, att den kan bära och föda ett barn.
Idag pratas det mycket om intersektionellt perspektiv och analys. Det kan vara olika maktordningar och diskrimineringsgrunder som påverkar och ibland förstärker varandra inom olika sammanhang och områden. Vilka maktordningar menar du att vi behöver vi känna till och ta med i analysen för att förstå vad som påverkat barnmorskeyrket och kvinnors rättigheter när det kommer till graviditet och barnafödande – reproduktionen?
Vilka maktordningar det är, det är inte enkelt att separera eftersom de olika maktordningar som finns i samhället och som påverkar våra vardagsliv, är både mer subtila och mer direkta – de är sammanvävda och förstärker dessutom varandra (det är ju det som hävdas och är grunden i intersektionalitet). Om inte vi är medvetna om det, blir det lätt en ensidig förståelse utifrån fragmenterad kunskap (uppdelning i klass, genus/kön, ras/etnicitet med mera), som blir reducerade till ensidiga kategorier och döljer samspelet mellan dessa olika former av underordning.
Något som jag ser som ’centralt’ (inkluderas också i maktordningar subtilt) är ett ökande våld (såväl subtilt som uttalat) som drabbar alla och i hög grad kvinnor och barn. Även när de söker vård. Att det överhuvudtaget finns ’obstetric abuse’ i obstetriska hälsosystem är ett allvarlig tecken på att det gått fel.
Våld (och tvång) är starkt sammankopplat med det rådande ekonomiska system kapitalismen vi lever under (Valencia 2018) med stark koppling till produktion som framförallt mäts i ekonomiska termer i snart alla sammanhang. Det är en kommersialisering av allt i livet och varufiering av människor, djur och natur. Det uttrycker också våld – även människor tämjs (som djur och natur) till att hela tiden prestera mer och mer. Det handlar om att vara dugliga (duktiga?) i systemet och ansvaret för det är överlagt på den enskilda människan (= och att se sig som en vara, lansera och sälja sig på marknaden).
Kommer framtidens barnmorska att vara med kvinnan?
Vad krävs för att det ska bli möjligt?
En förändring! Inte bara bli medvetna om vår kroppslighet – att människan talar först med kroppen – också att vi som människor är närvarande (til-stede) i världen, en närvaro som en ständig i rörelse mellan att känna (sanse) och förstå. Det gäller att vi har mod till att ta det upp, se det, ta in det, reflektera tillsammans, utmana och förändra de gällande förhållandena och strukturerna.
Mod (ett ansvar?) handlar också om den potential vi människor har för att möta mänskliga utmaningar. Det som Ivan Illich skrev i Medical Nemisis redan på 70talet och som hotas (och pacificeras?) i ett medicinskt och teknokratiskt samhälle: ”Genom att omvandla smärta, lidande och död från en personlig utmaning till ett tekniskt problem, exproprierar medicinsk praxis människor deras potential att hantera sin mänskliga tillvarelse på ett autonomt sätt, och blir därmed källan till ett ny slag av ohälsa.”
Audre Lorde talar om detta mod/ansvar i Learning from the 60’s:
” There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single-issue lives. …..we are not responsible for our oppression, but we must be responsible for our own liberation. It is not going to be easy, but we have what we have learned and what we have been given that is useful. We have the power those who came before us have given us, to move beyond the place where they were standing. We have the trees, and water, and sun, and our children.”
Att födas, leva och dö har vi människor gemensamt med alla andra organismer. Alla däggdjur har utvecklats i sin mammas mage (livmoder) och blivit födda genom hennes kropp. Det är en utveckling som skett i evolutionen under miljoner år för att optimera förhållanden för långsiktig överlevnad, en ’reproduktiv success’ – långt före vetenskapens och medicinens inträde och medikalisering av födande under framförallt de sista två hundra åren.
Barnmorskors yrkeskunskap som underordnats standardiserade förfaranden för den friska majoriteten av kvinnor i fertil ålder med okomplicerade graviditeter innebär konsekvenser som kaskader av interventioner (den ena leder till en annan) och kan medföra extra risk för mamma och hennes barn. Den forskning som görs om interventioner och effekter av perinatala läkemedel har också kritiserats för att ha ett kortsiktigt fokus. Komplikationer inträffar även i den moderna obstetriska medicinen. En grupp som har behov av medicinsk specialistvård är kvinnor med olika sjukdomstillstånd och komplikationer men trots allt är de flesta kvinnor vid god hälsa med förmåga att föda sitt barn.
Att föda är inte en sjukdom, ett medicinsk tillstånd, men tillnärmas som en medicinsk risk som måste kontrolleras och styras. Det har vi i (sen) moderniteten lärt oss att acceptera och tro på, trots det faktum att de flesta kvinnor kan föda spontant, få behöver egentligen medicinska insatser.
Har vi stört det intuitiva, av evolutionen utvecklad kunskap, om att kunna föda våra barn? Vad gör kontroll och styrning, framförallt eller än mer, med de kvinnor som anses vara ’främmande’ och annorlunda. Vi behöver att fler berättelser lyfts fram för att kunna få insikt och fördjupad förståelse för erfarenheter från kvinnor, deras barn och familjer kopplat i detta sammanhang till hur graviditet och förlossning påverkas av system, strukturer och makt i samhället. Vi måste uppmärksamma och arbeta mot strukturell rasism och obstetriskt våld. Barnmorskan ska vara med kvinnan.
Som det också illustreras i detta citat:
If you are here to help me,
then you are wasting your time.
But if you come because your liberation is bounded
to mine, then let us begin (quote from an Aboriginal woman)
Citat från en artikel av Oudshoorn A. 2005 ”Power and empowerment: Critical concepts in the nurse-client relation. Contemp Nurse 2005 Sep ;20(1) :57-66.
__________________________________________________________
Eva K Robertson är barnmorska och professor verksam i Norge på fakultet for sykepleie og helsevitenskap, Nord Universitet Bodø.
Hon disputerade vid Karolinska Institutet 2003 med avhandlingen Aspects of foreign-born womens health and childbirth-related outcomes : An epidemiological study of women of childbearing age in Sweden.
Kontakt: eva.robertson@nord.no
___________________________________________________________
Läs mer av Eva Robertson i Jordemodern nr 8 december 2020 Strukturell raisim inom mödra- och förlossningsvård och Jordemodern nr 1 mars 2021 Decolonizing midwifery.
____________________________________________________________________________
