Minnen från mitt yrkesliv som sjuksköterska, barnmorska, gymnasielärare, studiesekreterare, forskningsassistent, universitetsadjunkt och universitetslektor. Jag påbörjade mitt yrkesliv sommaren 1974 och avslutade det i juni 2017.
Yrkesmemoarer – från klinisk barnmorska till pedagog och forskare
Mitt namn är Elisabet Häggström-Nordin. Häggström är min ursprungsfamiljs efternamn och härstammar från pappas familj i Ånäset, Västerbotten. Nordin är det efternamn som jag la till då jag gifte mig. Jag föddes 1952 på Uppsala Akademiska sjukhus, mamma hade brutit benet och hade helbensgips. Pappa, som var veterinär, deltog under hela förlossningen, vilket ju var ovanligt på den tiden. Vi var då bosatta i Alunda men flyttade därifrån då jag var ett år.
Mina föräldrar
Min mamma föddes 1925 i Uppsala. Hon arbetade på Statistiska Centralbyrån i Stockholm tills hon gifte sig. Men hennes största intresse var sång och hon tog sånglektioner och uppträdde när hon fick tillfälle. Min pappa föddes 1923 i Ånäset, hans mamma var distriktsbarnmorska. Pappa utbildade sig till veterinär vid Veterinärhögskolan (VHS), ”Stutis” i Stockholm och tog examen 1950. Mina föräldrar möttes på en fest på Stutis och blev ett par. De gifte sig 1950 och jag föddes två år senare.
Min uppväxt; barndom, ungdomstid och utbildning
På grund av min pappas olika vikariat som veterinär flyttade vi först runt i ett par år innan vi bosatte oss i pappas hemtrakter, Umeå, 1954. Där bodde vi i en lantlig miljö invid Umeälven, Bölevägen på Teg. Närheten till farmor och farfar, som ju var bosatta i Ånäset, var positiv. Tyvärr avled min farmor, barnmorskan, endast 69 år gammal. Efter en tid flyttade farfar hem till oss. Min mamma var hemmafru och 1955 föddes min bror, Ola. Det var ont om lekkamrater men jag lekte med de få som fanns i närheten av oss och med min bror. Men eftersom mina föräldrar var utåtriktade så träffade vi ofta deras vänner, bekanta, släktingar och deras barn. Jag deltog i aktiviteter som balett och skidskola. Flera somrar följde vi i familjen med när pappa hade olika sommarvikariat på Gotland och i Helsingborg.
Pappas strävan efter att få en egen tjänst som distriktsveterinär blev verklighet 1959 då han tillträdde tjänsten i Västmanland. Familjen, tillsammans med farfar, flyttade på försommaren till en villa i Västerås och jag började första klass. Skillnaden mellan lantlivet utanför Umeå och stadslivet i Västerås var stor, i början kändes det ovant och lite främmande att ingå i en större skolgrupp varje dag men det positiva med många lekkamrater övervägde. Mina föräldrar fick också ett stort umgänge och min mamma kom närmare sina föräldrar och syskon, som var bosatta i Stockholm och Uppsala. Att träffa mormor, morfar, släktingar och kusiner var roligt och något jag såg fram emot. Med mormor fick jag en särskild kontakt, hon lärde mig att sy egna kläder och att handarbeta, något jag ägnade mig mycket åt som barn och i tonåren. År 1962 föddes min lillasyster Anne-Charlotte, hon var efterlängtad och jag var, åtminstone i början, gärna barnvakt. Jag fortsatte med dansen, både klassisk balett och jazzdans under hela min uppväxt och därefter även i olika former under hela mitt vuxna liv. Pianolektioner deltog jag i under en femårsperiod men mitt intresse var svalt och läraren nekade då jag föreslog en mer populärmusikalisk repertoar, så jag slutade som 13-åring.
Min tonårsperiod startade redan i 12-årsåldern, då jag och några av mina klasskamrater började besöka ungdomsgårdar, popgalor och skoldanser. Vi kallade oss ”mods” och tog intryck av den engelska subkulturen som växt fram i London. Viktiga ingredienser var klädseln, frisyren, olika popgrupper och att regelbundet samlas i grupp med likasinnade på olika uteställen i Västerås. Under mina senare tonår blev jag politiskt medveten och protesterade mot mina föräldrars borgerliga livsstil. I skolan gick det bra, jag hade bra betyg både i grundskolan och i gymnasiet. När jag slutade gymnasiet visste jag inte alls vad jag skulle ägna mig åt, jag kände mig villrådig. Att det skulle vara något som hade med människor att göra kände jag på mig och jag försökte få ett jobb som sjukvårdsbiträde på sjukhuset men då de inte hade något behov av mina tjänster så började jag som barnflicka i en trebarnsfamilj. Efter några månader hade jag fått nog av barnpassning och hushållsarbete så jag sökte till sjuksköterskeutbildningen och kom in i Västerås, Göteborg och Uppsala. Jag valde Uppsala då jag kände att det var hög tid att flytta hemifrån och uppleva något nytt, detta trots att jag då hade pojkvän (min nuvarande livspartner och make men det visste jag ju inte då). Utbildningen var intressant och givande och jag engagerade mig i SSEF (Svensk Sjuksköterskeförenings Elevförening). Ett av våra mål var att försöka förändra den hierarki som rådde inom vården. Vi var även emot de graderade betygen och protesterade genom att vid ett givet tillfälle utebli från teori och praktik, något som lärosätet straffade genom att skriftligt dokumentera detta i våra betyg. För att kunna söka vidare till barnmorskeprogrammet krävdes en godkänd hörseltest och att ha praktiserat på en neonatalavdelning, vilket jag såg till att genomföra eftersom jag var intresserad av att senare kunna söka till den utbildningen. Tillsammans med min vän Kerstin Lundberg flyttade jag efter ett halvårs boende på sjuksköterskeskolan till en egen hyreslägenhet. Förutom teoretiska studier och praktik på många olika avdelningar ägnades fritiden åt att besöka olika nationer, umgänge med vänner och deltagande i Grupp 8:s aktiviteter.
Efter sjuksköterskeutbildningen fick jag en anställning på en ortopedisk vårdavdelning på Centrallasarettet i Västerås. Medvetenheten om det hierarkiska systemet inom sjukvården gjorde sig nu än mer påmint, då sjuksköterskorna verkligen var underställda läkarna. Förutom hierarkin trivdes jag bra med patientklientelet på ortopeden, då det var en blandning av kvinnor, män och även barn på avdelningen. Efter ett halvår yppade sig ett erbjudande som innebar att några grundutbildade sjuksköterskor kunde söka vikariat på operationsavdelning, antingen som operationssjuksköterska eller anestesisjuksköterska. Jag valde operationssjuksköterska och det var både intressant och lärorikt men jag saknade patientkontakten. Då bestämde jag mig för att söka till barnmorskeprogrammet. Det som hägrade var ett inspirerande yrke där det fanns möjlighet till en ökad självständighet och självbestämmande. Att få arbeta med mestadels friska kvinnor, kvinnohälsa, familjer och ungdomar, verkade lockande och positivt men även utmanande. Kanske hade jag även min farmors yrkesbana i åtanke.
Mitt barnmorskeliv – från kliniker till pedagog och forskare
”Året är 1930 och det bultar på ytterdörren i det före detta gästgiveriet i det lilla samhället Ånäset i Västerbotten. Distriktsbarnmorskan Sanna Häggström far upp ur sängen, skyndar sig att öppna. Där ute i snön står häst och släde och väntar. ”Kan hon skynda sig? Min hustru ska föda” säger en orolig man. Sanna gör sig vant och snabbt i ordning och hämtar sin väska. Hinner meddela maken Carl att hon nog blir borta ett tag så han får sköta om hushållet och pojken, Holger”.
Så hörde jag det berättas av min pappa, distriktsveterinären Holger. Det hörde till vanligheterna att hans mamma Sanna hastigt försvann iväg och blev borta ett tag, dag som natt, året runt. ”Vi fick klara oss själva. Det var ju inte alltid som mamma var glad när hon kom hem…”, kanske hade inte mor eller barn överlevt. Eller så hade inte distriktsläkaren kunnat komma, trots att komplikationer hade tillstött. En barnmorska fick klara sig bäst hon kunde och farmor hade ju instrumentexamen och rätt att använda förlossningstång om så krävdes.
Jag blev nog, omedvetet, intresserad och inspirerad av min pappas berättelser. Tyvärr avled min farmor när jag endast var 3 år, så jag har aldrig kunnat höra hennes egen berättelse om sitt liv som barnmorska, men jag tänker ofta på henne och fantiserar om hur hennes yrkesliv kan ha sett ut.
Barnmorska
Jag påbörjade barnmorskeutbildningen vid Årstaviken i Stockholm hösten 1974. Utbildningen var lärorik och delvis utmanande, särskilt den kliniska utbildningen inom förlossningsvård som ägde rum på tre olika kvinnokliniker i Stockholmsområdet; Södersjukhuset, S:t Eriks sjukhus och Nacka sjukhus. Även här var hierarkin påtaglig men skillnaden mellan synen på ”barnmorskeelever” skilde sig åt på de olika klinikerna och somliga av de handledande barnmorskorna visade tydligt vilka det var som bestämde. Fosterövervakning med elektronisk cardiotokografi (CTG) var nytt i början av 1970-talet, liksom smärtlindring med epiduralblockad. Lagen 1971 innebär att alla kvinnor som önskar ska ha rätt till en effektiv smärtlindring vid förlossning. Vi fick även självständigt genomföra en föräldrakurs inom ramen för placeringen inom mödrahälsovård. Psykoprofylax (även hypnos) hade vi bekantat oss med i teorin, vilket gav mersmak att prova, både inom ramen för föräldragrupp bland gravida och deras partner och naturligtvis tillsammans med de födande kvinnorna.
En händelse som fastnat i mitt minne var ett ungt par som kom in till förlossningen mitt i natten. Barnmorskan konstaterade att kvinnan befann sig tidigt i förlossningsförloppet och menade att hon kunde vila under natten. Paret var väldigt samspelta och praktiserade psykoprofylax tillsammans. När jag tittade till dem tidigt på morgonen förstod jag att krystskedet närmade sig så jag gjorde en vaginalundersökning och kunde konstatera att precis så var fallet. När jag meddelade barnmorskan var hon mycket skeptisk och menade att jag antagligen känt fel. Efter ett kort krystskede födde kvinnan en fin flicka. Jag kände mig både stolt att jag bedömt situationen korrekt men även överkörd av en oengagerad handledare och tänkte att så vill jag aldrig behandla ett par eller en student. Några dagar senare såg jag födelseannonsen som ”stack ut” genom sin text: Födda ”Vår prinsessa etc”… vilket imponerande par, tyvärr fick de delvis klara sig utan stöd, vilken tur att de hade varandra.
Mina förväntningar infriades! Yrket var precis så lärorikt och positivt som jag hade föreställt mig. I början av min yrkesbana på förlossningsavdelningen i Västerås (från hösten 1976) inträffade ett flertal krävande incidenter för mig som nyutexaminerad barnmorska, men kollegorna var fantastiskt hjälpsamma. Barnmorskor och undersköterskor arbetade i team och schemat innebar treskift. Redan ett knappt år efter att jag började arbeta på förlossningen var det dags att föda vårt första barn, Marcus. Det kändes speciellt att nu själv praktisera den andnings- och avslappningsteknik som jag lärt mig och även praktiserat tillsammans med alla föderskor, liksom att förlösas av en förtroendeingivande kollega, Raija Östblom.
Förutom tjänstgöring på förlossningsavdelningen var vi några barnmorskor som intresserade oss för rotationstjänstgöring mellan mödravård, förlossning och BB. Detta var något som ännu inte förekom och eftersom ekonomin inom öppen och slutenvård inte var gemensam så motsatte sig arbetsgivarna detta. Vi löste då detta genom att i perioder ”byta” tjänster med några intresserade kollegor. Föräldragrupper och visningar av förlossningsavdelningen var också något som jag tyckte var meningsfullt. Mitt andra barn, Sanna, föddes även hon på ”jobbet” 1980, nu med hjälp av en annan bekant kollega, Margareta Berglind.
Redan från start ville jag gärna vara med och påverka barnmorskornas arbetssituation så jag blev kontaktperson för SHSTF (numera Vårdförbundet) och även vald till sekreterare i VLBF (Västmanlands Läns Barnmorskeförening). En av mina förebilder var dåvarande ordförande i Västmanland, Anna Eriksson, tillsammans med henne fick jag följa med på min första nationella barnmorskekonferens, vilket gav mersmak. År 1997 firades föreningens 100-årsjubileum och vi var då tre barnmorskor (Catrin Lindberg, Päivi Karmakar och jag) som tillsammans tog fram en jubileumsskrift. Jubileet firades med middag och uppträdanden tillsammans med inbjudna makar.
Införandet av elektronisk fosterövervakning blev snabbt standard. Det fanns möjlighet att lära sig mer om CTG via en läkarledd kurs i södra Sverige och den möjligheten tog jag. Den rådande förlossningsställningen för de födande kvinnorna var ryggläge alternativt halvsittande ställning. Psykoprofylax var vanligt förekommande och många blivande föräldrar tränade in andning och avslappning på föräldrakurser, för att sedan använda dessa metoder när de kom i förlossningsarbete. Den svenska barnmorskan Signe Jansson och den franska läkaren Frederick Leboyer (Födas utan våld, 1974) var inspiratörer och förespråkare för kvinnans egna inneboende krafter och att födas i vatten blev ett nytt fenomen men förekom endast på några få kliniker och i hemmiljö, då liksom idag. Resor till Frankrike med studiebesök på kliniken där Leboyer arbetade anordnades. Detta synsätt stod delvis i motsatsförhållande med lagen och synen på kvinnans rätt till farmakologisk smärtlindring under födandet. Farmakologiska metoder som erbjöds var bland annat petidin, lustgas, TENS (transcutan elektrisk nervstimulering), sterila kvaddlar, epiduralblockad, paracervikalblockad och/eller pudendusblockad.
På 1980-talet ökade kvinnans påverkansmöjligheter avseende hur födandet på sjukhus skulle ske. En mer hemlik miljö anordnades på sjukhus och alltfler förespråkade upprätta förlossningsställningar. Inspirerade av detta ordnade jag och min kollega Ulrika Rosendal ett möte med vår sjukhusfotograf där vi ville illustrera olika ställningar att föda i för de blivande föräldrarna. Det resulterade i 13 olika fotografier som sattes upp på förlossningsavdelningen år 1990 och blev kvar i 15 år!
Vid två tillfällen fick jag förtroendet att förlösa min svägerska, vilket kändes speciellt.
Upptäckten av humant immunbristvirus och det dödliga sjukdomstillståndet acquired immune defiency syndrome (HIV/aids) ägde rum 1981 och kurser för sjukvårdspersonal anordnades. Som barnmorska finns ju möjlighet att undervisa ungdomar och blivande föräldrar om sexualitet och relationer så tillsammans med min barnmorskekollega och vän Ulrika gick vi en sådan kurs.
Pedagog, gymnasielärare
Efter 10 år av kliniskt arbete inom framförallt förlossningsvård började jag bli villrådig, var det det här jag ville syssla med i resten av mitt yrkesverksamma liv? Vad skulle jag annars göra? Jag funderade ett tag på olika tänkbara alternativ och kom fram till att varför inte söka till vårdlärarutbildning?! Jag tyckte ju om att handleda barnmorskestudenter. I januari 1986 påbörjade jag min ett och ett halvt år långa lärarutbildning vid Stockholms universitet, då förlagt vid före detta barnbördshuset ”Pro patria”. Utbildningen bestod av studier inom framförallt socialpsykologi, pedagogik, didaktik och vårdvetenskap samt praktiska moment och gav kompetens för att undervisa på både gymnasie- och högskole-/universitetsnivå. Under vår högskolepraktik tilldelades jag barnmorskan och adjunkten Ulla-Britt Söderberg som handledare. Hon kombinerade lärandet med social samvaro för studenterna och jag såg henne som en förebild.
Min upplevelse av lärarutbildningen var odelat positiv, både vad gällde innehåll och den sociala samvaron bland oss deltagare. Mitt mål var att undervisa blivande barnmorskor men det skulle visa sig att det inte var så enkelt att vare sig få en tjänst eller ett vikariat på Mälardalens högskola i Västerås, där jag bodde. De följande två åren arbetade jag därför som gymnasielärare på omvårdnadsprogrammet, först på Ullvigymnasiet i Köping och därefter på vårdgymnasiet i Västerås. Det var utmanande att sätta sig in i de olika ämnesområdena på programmet, för någon ämnesfördjupning förekom inte på lärarutbildningen. Pedagogik och didaktik däremot kände jag mig mer bekant med och lärarlaget gav mig fria händer att testa olika metoder. Något som jag tagit med mig är vad vår studierektor menade; det viktigaste på gymnasienivå var att skapa en samhörighet i gruppen, därefter kom ämneskunskaperna. På högskolenivå däremot menade hon att ämneskunskaper var det primära och grupptillhörighet sekundärt, om än väsentligt. För att fortsatt knyta an till barnmorskeprofessionen påbörjade jag en sexologikurs, anordnad av Göteborgs universitet. Det var inspirerande och snart fick jag ansvara för sex-och samlevnadsundervisningen bland eleverna på de olika gymnasieprogrammen i Köping.
Ungdomsmottagning
Efter att ha arbetat på gymnasieskolor i ett par år sökte jag år 1991 en tjänst som barnmorska på ungdomsmottagningen i Västerås. Jag hade tröttnat på att undervisa i ämnen som egentligen inte tillhörde min yrkesspecialitet och att börja förbereda alla veckans lektioner redan på söndagar. En bidragande faktor var också att familjen nu hade utökats med vårt tredje barn, David (1990). Det var första gången jag blev kallad till en anställningsintervju och jag tänkte att min kompetens som barnmorska, pedagog med fortbildning inom sexologi borde passa bra i arbetet med ungdomar. Till min stora glädje fick jag tjänsten!
Arbetet på ungdomsmottagningen var både utmanande, kreativt, lärorikt och roligt, dessutom omväxlande. Privata besök av ungdomar varvades med studiebesök och gruppverksamhet. I personalgruppen samarbetade olika yrkeskategorier såsom undersköterska, barnmorskor, kuratorer och läkare. Vi vände oss bland annat till skolor och skolhälsovården och via kurator samarbetade vi även med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Jag minns särskilt att vi anordnade samtalsgrupper för unga mammor och efter abort-grupper där kurator och jag samarbetade. I arbetsgruppen fick vi även möjlighet att via Örebro universitet fortbilda oss i frågor rörande sexuella övergrepp för att kunna identifiera unga som upplevt detta och för att erbjuda kuratorssamtal alternativt remiss till BUP. Vi besvarade även frågor från ungdomar via en frågespalt i den lokala dagstidningen VLT (Västmanlands Läns Tidning) och jag medverkade i lokalsänd TV där de sände en programserie om unga, kroppsutveckling, preventivmedel, sexuellt överförbara infektioner och liknande ämnen. Huvudorgan för Sveriges Ungdomsmottagningar var FSUM (Föreningen för Sveriges Ungdomsmottagningar) och varje år anordnades nationella konferenser. Parallellt med mitt arbete läste jag in en filosofie kandidatexamen vid Mälardalens högskola (MDH, numera Mälardalens universitet, MDU) eftersom jag inte hade släppt mitt mål att så småningom få undervisa på barnmorskeprogrammet.
Studiesekreterare inom SHSTF och forskningsassistent
Efter några år på Ungdomsmottagning var det dags att gå vidare. Jag blev förtroendevald i SHSTF:s styrelse (1993 byttes namn till Vårdförbundet) och tillträdde en tjänst som studiesekreterare i Västmanlands län. Där fick jag användning för min lärarutbildning och tillsammans med övriga i styrelsen anordnade och genomförde vi fackliga kurser för våra medlemmar. Jag läste in magisterexamen vid Uppsala Universitet, min magisteruppsats handlade om ungdomar och det nya ”akut p-pillret”. Min handledare blev barnmorskan och forskaren Tanja Tydén och jag tog även kontakt med personalen på Centrum för klinisk forskning (CKF) vid Centrallasarettet i Västerås där det fanns möjlighet för magisterstudenter och forskare att få ytterligare handledning och assistens med statistikbearbetning i befintliga projekt. CKF bildades 1999 genom ett avtal mellan Uppsala Universitet och dåvarande Landstinget Västmanland. Senare fick jag en anställning som forskningsassistent vid CKF. Mina arbetsuppgifter var att stimulera vårdpersonal att starta kliniska projekt på kandidat- och magisternivå samt att delta i handledning för påbörjade projekt. Det gjorde jag genom att besöka vårdavdelningar och mottagningar och samtala med sjuksköterskor och barnmorskor.
Universitetsadjunkt och lektor
I barnmorskornas tidskrift Jordemodern annonserades hösten 1999 ett forskningsprojekt vid Uppsala Universitet ut. Ämnesområdet i projektet var ungdomars sexualvanor och handledare var Tanja Tydén. Jag behövde inte tänka efter särskilt länge, kanske kunde detta vara min chans att så småningom kunna få en anställning vid Mälardalens högskola (MDH), dessutom var ju mina år som barnmorska på ungdomsmottagning till min fördel. Jag sökte och till min stora glädje blev jag antagen! Vid flera tillfällen hade jag varit i kontakt med personal vid MDH för att höra efter om det fanns någon ledig tjänst. Under hösten 1999 var ett par av personalen som arbetade på Barnmorskeprogrammet sjukskrivna och de behövde därför förstärkning. En tjänstekonstruktion där undervisning och forskning kombinerades möjliggjorde på så sätt att jag kunde försörja mig under min doktorandtid.
I fem års tid, det vill säga så lång tid det tog för mig att färdigställa min avhandling på halvfart, kombinerade jag undervisning på barnmorskeprogrammet vid Mälardalens högskola med forskarstudier vid Uppsala universitet, institutionen för kvinnors och barns hälsa. På barnmorskeprogrammet undervisade jag på olika kurser, handledde och examinerade studenter som skrev kandidat- och magisteruppsatser och besökte studenter på deras kliniska placeringar i Västerås, Eskilstuna och Örebro för bedömningssamtal tillsammans med deras kliniska handledare.
Jag fick även möjlighet att planera och genomföra olika fristående kurser, både för studenter på olika program och för personal inom hälso- och sjukvård, som Den unga kvinnan; Sex och samlevnad (med kollegan Inga Ragnar); Ungdomars sexuella hälsa; Kropp, sexualitet och hälsa (med kollegorna Per Ekstrand och Henrik Eriksson); Sexualitet under människans livscykel. Som exempel gavs kurser i Sex och samlevnad varje år i ett 20-tal år, kurserna påbörjades av ett par kollegor (Lena Holmgren, Inga Ragnar) och startade redan innan jag anställdes men drogs så småningom in, som många andra fristående kurser på högskolan, på grund av ekonomiska skäl. Dessa kurser möjliggjorde för studenter och yrkesverksamma att mötas, diskutera och utbyta erfarenheter. Det var tillfredsställande att få dela med sig av kunskap inom ämnesområdet och att kunna bjuda in gästföreläsare med olika typer av spetskompetens.
År 2000–2007 blev jag invald som styrelseledamot i Svenska Barnmorskeförbundet. En första arbetsuppgift var att delta i arbetet med förbundets Vision för vår framtid (2001). Det innebar resor till Stockholm några gånger per år för att delta i styrelsemöten, arbetsgrupper och konferenser. Det var en givande och lärorik uppgift som befruktade mina övriga uppdrag eftersom alla dessa på olika sätt handlade om barnmorskans profession, om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Huvudämnet på barnmorskeprogrammet var länge detsamma som för sjuksköterskor, nämligen omvårdnad/vårdvetenskap. På 2000-talet ändrades huvudämnet på Sveriges elva barnmorskeprogram till Reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa, en rättvisande benämning som bättre och mer specifikt speglar innehållet i barnmorskans profession. Detta får positiva konsekvenser för barnmorskeprofessionen, barnmorskeprogrammen och utbildningarnas status, barnmorskors forskning både nationellt och internationellt.
För att försöka åstadkomma ett internationellt lärar- och studentutbyte på barnmorskeprogrammet reste jag, både ensam och tillsammans med kollegor, ett flertal gånger till olika engelska lärosäten; London, Swansea, Brighton och Eastbourne. Det var inte så enkelt att få till ett bilateralt utbyte, men till slut etablerades ett sådant med Brighton University och deras barnmorskeutbildning. Ett annat internationellt utbyte mellan MDH och Thailands sjuksköterskeutbildningar (där barnmorskeutbildning ingår) och hälsoministeriet i Bangkok resulterade i ett flertal lärarutbyten mellan våra länder och en magisterutbildning för thailändska sjuksköterskor/barnmorskor på MDH av vilka några studenter gick vidare till forskarutbildning som doktorander vid MDH. Dessutom anordnades en kurs tillsammans med Srimahasarakham nursing college, för svenska barnmorskor med intresse av att resa till Thailand. Jag tilldelades kursansvar och i kursen ingick såväl teoretiska som kliniska moment, vilket bland annat innebar att kursdeltagarna reste till Thailand för att göra studiebesök inom thailändsk mödrahälsovård, förlossningsvård och eftervård. Det föll mestadels väl ut men för några barnmorskor var det svårt att förstå och acceptera det sätt som gravida och nyförlösta behandlades på i den thailändska hälso- och sjukvården, vilket ju skilde sig en hel del från vårt svenska, evidensbaserade sätt. För egen del reste jag till olika lärosäten och sjuksköterskeutbildningar i Thailand vid tre tillfällen med internationell koordinator Lillemor Fernqvist (förberedande lärarutbyte, 2012), universitetslektor Maja Söderback (lärarutbyte, 2014) och universitetslektor Anna-Lena Almqvist (doktorandträff, 2015), vilket var mycket berikande, liksom även att ta emot och guida thailändska kollegor som besökte MDH.
En annan arbetsuppgift var att författa olika kapitel om ungdomar, sexualitet och relationer, bland annat i läroboken ”Reproduktiv hälsa – barnmorskans kompetensområde” (Studentlitteratur, 2016; 2022). I den senare utgåvan samarbetade jag med min kollega Magdalena Mattebo. Ett nytt kapitel om Hbtqi skrevs då gemensamt av Catrin Borneskog Sinclair och mig. Boken ingår i litteraturlistorna på barnmorskeprogrammen i Sverige.
Efter förfrågan från Studentlitteratur om att vara huvudredaktör för en ny lärobok om ungdomar och sexualitet tillfrågade jag psykolog Chris Magnusson om hon var intresserad av att dela redaktörskapet med mig, eftersom vi båda i några år deltog i ett multiprofessionellt nationellt nätverk i ämnesområdet. Flera av deltagarna i nätverket bidrog med kapitel inom sina specifika kompetensområden. År 2009 utkom antologin ”Ungdomar, sexualitet och relationer” och en andra omarbetad upplaga utkom 2016. Läroboken har använts i olika kurser med anknytning till ämnesområdet.
”Professionell och personlig utveckling (PPU)” var ett pedagogiskt projekt som jag fick finansierad tid för att utveckla. Jag blev inspirerad av socionomutbildningen som hade ett liknande innehåll och skräddarsydde det till barnmorskeprogrammets kurser. Vid den internationella barnmorskekongressen (ICM) i Toronto 2017 presenterade jag och min kollega Marianne Velandia PPU via en poster.
Forskare
Forskarutbildningen i Uppsala bestod dels av obligatoriska kurser såsom forskningsetik, statistik, olika forskningsmetoder, vetenskapligt skrivande, presentation och engelska, dels av de egna projekten. Syftet med mitt avhandlingsarbete var att undersöka ungdomars sexualvanor; deras kunskaper, erfarenheter och attityder till akut p-piller, unga kvinnor och mäns erfarenhet av konsumtion av pornografi och eventuellt samband mellan; sexualvanor och pornografikonsumtion samt hur unga kvinnor och män tänker och reflekterar om pornografi och sexualitet. Avhandlingen bestod av fyra delarbeten och studierna genomfördes mellan 1999–2004. Arbetet inleddes med att en etikansökan för projektet skickades in för godkännande av den regionala Etikprövningsmyndigheten. Därefter behövdes tillstånd av rektorer på de inlottade skolorna och information till och tidsbokning hos berörda klassföreståndare. Jag använde mig både av kvantitativa och kvalitativa metoder. Den kvantitativa datainsamlingen gick till så att jag besökte ett antal gymnasieklasser och delade ut frågeformulär. Svaren analyserades med olika statistiska metoder. Den kvalitativa datainsamlingen bestod av intervjuer med ungdomar och analyserades med olika metoder anpassade för ändamålet. Allt detta finns beskrivet i detalj min avhandling ”Worlds apart? Sexual Behaviour, Contraceptive use, and Pornography Consumption Among Young Women and Men” (Uppsala universitet, 2005). I resultaten framkom skillnader mellan kön och mellan elever på studieinriktade och yrkesförberedande gymnasieprogram beträffande akut p-piller, sexualvanor och erfarenheter av och attityder till pornografi. I intervjuerna framkom dessutom skillnader i olika individers sätt att hantera pornografi och sexualiserad media. En rekommendation var att ta hänsyn till dessa skillnader vid information och rådgivning till ungdomar och vid planering av undervisning om sex- och samlevnad (idag: Sexualitet, samtycke och relationer). Vidare rekommenderades hälsovårds-och skolpersonal föra samtal med ungdomar om hur sexualitet porträtteras i pornografi och media i syfte att utveckla ett mer jämställt, analytiskt och kritiskt förhållningssätt.
Att presentera de olika forskningsprojekten på nationella och internationella konferenser var obligatoriskt. Om den inskickade sammanfattningen (abstract) godkändes, innebar det resor till den stad där konferensen anordnades, som exempel reste jag till Prag, Washington, Wien, Reykjavik, Åbo, den Haag, Toronto och flera olika svenska städer för att presentera min forskning.
År 2001 hade jag publicerat ett par vetenskapliga artiklar och hade då möjlighet att ta ut en medicine licentiatexamen (med.lic.), vilket jag gjorde. Därefter tog jag mig en funderare om jag skulle fortsätta till doktorsexamen. Det var strävsamt med de båda ”halvtiderna” – den nya adjunktstjänsten på Mälardalens högskola i Västerås och doktorandtjänsten vid Uppsala universitet. Jag bestämde mig för att fortsätta, något jag aldrig har ångrat!
Disputationen ägde rum den 18 mars 2005 i Uppsala. Det kändes väldigt nervöst innan diskussionen med opponenten, professor Barbro Wijma, kom igång, men vi hade en givande diskussion så nervositeten släppte. På kvällen samlades inbjudna handledare, opponent, kollegor, familj och vänner till en minnesvärd fest på Gotlands nation med tal, uppträdanden, dans, god mat och dryck. Senare samma vår deltog jag på den så kallade promoveringen vid Uppsala universitet och slott, ett tillfälle då nydisputerade uppmärksammas och firas.
När det gått en tid ansökte jag om en lektorstjänst på MDH, vilket beviljades efter intern granskning och en intervju på högskolan. Tjänsten bestod till största delen av undervisning men även forskning. Tillsammans med min avdelningschef fick jag därefter ansvara för barnmorskeprogrammet.
Docentur
Fem år efter disputationen började jag skriva min ansökan om docentur. De krav som ställs för att en docentansökan ska beviljas är att ens forskning efter disputationen resulterat i vetenskapliga publikationer motsvarande minst en avhandling till (olika krav på olika lärosäten), att dokumenterad undervisning finns, att den så kallade ”tredje uppgiften” (en samverkansuppgift som innebär att sprida kunskap och utbildning till det omgivande samhället) finns dokumenterad, att grad av extern finansiering för forskningsprojekt och eventuella doktorander är dokumenterat. Ansökan granskas av interna och en extern granskare. Efter det positiva beskedet för egen del och för min kollega Kerstin Erlandsson bestämdes dag för docentföreläsning, hösten 2011. Med docenturen följde nya uppgifter, såsom exempelvis att granska avhandlingsarbeten inför halvtidsseminarier och disputation.
Doktorander
Den första doktoranden där jag deltog som handledare var Magdalena Mattebo. Magdalena hade genomgått sin barnmorskeutbildning på MDH och hade skrivit sin magisteruppsats med data från ett av mina forskningsprojekt. Huvudhandledare var universitetslektor och docent Margareta Larsson och handledare professor Tanja Tydén. Syftet med Magdalenas forskningsprojekt var att undersöka pornografikonsumtion i relation till sexuella erfarenheter, livsstilsfaktorer och hälsa. Magdalena disputerade 2014 med avhandlingen ”Use of pornography and its associations with sexual experiences, lifestyles and health among adolescents” vid Uppsala universitet. Baserat på resultaten i de olika delstudierna föreslogs bland annat att elevhälsa, skola och ungdomsmottagningar fördjupar sitt samarbete avseende sex och samlevnadsundervisning i skolan. Magdalena anställdes vid MDH/MDU och är idag docent och universitetslektor på Barnmorskeprogrammet.
Min andra doktorand, där jag tillfrågades om huvudhandledarskap av MDH (ett krav var att vara docent), var den thailändska sjuksköterskan och barnmorskan Atcharawadee Sriyasak. Efter sin magisterutbildning vid MDH sökte hon till ett av flera projekt som det thailändska hälsoministeriet, i samverkan med MDH, hade som ett prioriterat hälsomål, nämligen tonårsgraviditeter. Sociolog och universitetslektor Anna-Lena Almqvist vid MDH var bihandledare. Mellan 2012 och 2016 genomförde Atcharawadee olika datainsamlingar i Thailand och läste in de teoretiska kurserna och deltog på seminarier vid MDH. Syftet med avhandlingsarbetet var att bidra med kunskap och en fördjupad förståelse för thailändska tonårsföräldrars upplevelse av att bli förälder, samt vårdgivares reflektioner om sina erfarenheter av vård och upplysning när det gäller tonårsföräldrar. Atcharawadee disputerade 2016 med sin avhandling ”Becoming a Thai teenage parent”. Avhandlingen förväntades bidra med en ökad förståelse för thailändska tonårsföräldrars erfarenheter av att bli föräldrar. Dessutom som en inspirationskälla för vårdpersonal att skräddarsy insatser utifrån tonåringars specifika behov avseende sexuell och reproduktiv hälsa, särskilt med fokus på preventivmedelsrådgivning, tidig graviditet och föräldraskap. Idag har Atcharawadee en chefsposition för forskarutbildningen vid ett sjuksköterskelärosäte i Thailand och vi har fortfarande viss kontakt. Ett särskilt minne var resan till Thaila som Anna-Lena och jag genomförde 2015, där vi fick möjlighet att träffa Atcharawadee i hennes arbets- och hemmiljö, hennes anhöriga och även besöka norra Thailand.
På barnmorskeprogrammet ingick undervisning om alkohol och graviditet. I samband med detta tillfrågades jag av en inbjuden föreläsare om jag kunde tänka mig att vara bihandledare i ett påbörjat doktorandprojekt vid Linköpings universitet, med folkhälsovetare Janna Skagerström. Huvudhandledare var professor Per Nilsen och universitetslektor Siv Alehangen var den andra handledaren. Efter ett gemensamt möte tackade jag ja och blev så småningom medförfattare till 2 av de 5 artiklar som ingick i Jannas avhandling. Projektets syfte var att generera kunskap om prevalens, prediktorer och prevention avseende alkoholkonsumtion under graviditet. Janna disputerade 2015 med sin avhandling: ”Alcoholconsumption during pregnancy: Prevalence, predictors and prevention”. Studieresultaten visade att alkoholkonsumtion var vanligt bland kvinnor i barnafödande ålder. En övervägande majoritet av de tillfrågade kvinnorna svarade att de avstod från alkohol då de blev medvetna om sin graviditet. Faktorer förknippade med alkoholkonsumtion bland gravida kvinnor i Sverige var: boende i större stad, ”hög” ålder, tobaksanvändning, lågt socialt stöd, mer etablerade alkoholvanor innan graviditet och starkare sociala motiv för alkoholkonsumtion.
Helen Appelgren Engström var sjuksköterska och universitetsadjunkt vid MDH. År 2014 blev hon antagen till forskningsprojektet ”Familjer med två mammor”. Projektbeskrivningen skrevs av mig och kollegan Kerstin Erlandsson och vi fick medel från MDH att genomföra det på halvfart. De två första åren var jag huvudhandledare men då jag närmade mig pension så tog Anna-Lena över detta 2016. Den tredje handledaren var barnmorskan och universitetslektor Catrin Borneskog Sinclair, numera Högskolan i Falun. Jag gick i pension från min tjänst som universitetslektor 2017 men fortsatte som handledare i projektet till 2021 då Helens disputerade med avhandlingen: ”Family formation in two-mother families: Experiences of parental support in antenatal and child health care in Sweden”. Syftet med avhandlingsarbetet var att undersöka vilka erfarenheter kvinnor i samkönade relationer hade av att bilda familj, graviditet, föräldraskap och av professionellas bemötande och stöd inom mödra- och barnhälsovård. Ett ytterligare syfte var att utforska professionellas erfarenheter av att möta och stödja familjer med två mammor. Helen och vi handledare samarbetade i hela sju år eftersom Helen genomförde forskarutbildningen på halvtid, den andra ”halvan” fortsatte hon att undervisa blivande sjuksköterskor på sin adjunktstjänst. Vi hade även en trevlig social samvaro där vi kombinerade arbete med fritid på olika platser bland annat Västerås, Stockholm, Yxlan och Newcastle. Idag arbetar Helen som universitetslektor vid MDU och har en kombinerad tjänst med forskning och undervisning.
Sammanfattande reflektioner
När jag tänker tillbaka på mina drygt 40 år som yrkesverksam kan jag konstatera att jag känner mig nöjd och tacksam, både med mitt val att bli barnmorska och med mina fortsatta medvetna val och målsättningar som alla baserades på barnmorskeprofessionen och ämnet reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa. Mina egna ideal rörande jämställdhet och jämlikhet har passat väl med barnmorskans yrkesetiska kod och arbetssätt.
Under de första tio åren bistod jag då kvinnor födde sina barn och familjer bildades. Trenden inom födande förändrades från ett mer medicinskt synsätt till ett mer naturligt födande, där exempelvis erbjudande om alternativa förlossningsställningar ingick. Dessa olika synsätt har sedan varierat och i Sverige har många små och medelstora förlossningskliniker lagts ned, till förmån för större kliniker. En fortsatt medikalisering har medfört att en polarisering har ägt rum där ytterligheter som hemförlossning kontra kejsarsnitt på moderns egen begäran debatteras och förekommer i olika omfattning.
Mitt specifika ämnesval, att arbeta med och undervisa om ungdomar, relationer och sexualitet, medförde många möten med ungdomar och arbete i en multiprofessionell arbetsgrupp på ungdomsmottagning, undervisning på gymnasienivå och högskolenivå samt formulering av forskningsfrågor och avhandlingsarbete, både för egen del och för forskarstudenter. Genom ett antal vetenskapliga artiklar, konferenser och lärobokskapitel har jag haft möjligheten att sprida kunskap i ämnet både nationellt och internationellt.
På lärarutbildningen studerade vi olika frågor och teorier inom pedagogik såsom vad, hur och varför. Några väsentliga sätt att närma sig studenter och göra dem aktiva och delaktiga var till exempel genom brainstorming och bikupor. Förändringar inom informationsteknik, webbutveckling och AI har medfört att fysisk närvaro i klassrum inte längre är nödvändig eftersom kurser och utbildningar kan genomföras nätbaserade. Något som jag själv ägnat mycket tid åt och tycker har varit personligt och positivt var handledning, att möta och samtala enskilt med studenter i deras strävan att själva bli barnmorskor eller forskare.
Tack till alla kollegor och förebilder genom åren, för gott samarbete och för vänskap!
Minnen nedtecknade 2025-03-30
Mitt barnmorskeliv
Yrkesmemoarer – från klinisk barnmorska till pedagog och forskare
Jag påbörjade mitt yrkesliv sommaren 1974 och avslutade det i juni 2017, därefter fortsatte jag i ytterligare 5 år, till och med 2022, då främst som handledare i ett pågående forskningsprojekt.
Elisabeth Häggström-Nordin
Barnmorska, docent
Kontakt: elisahagg52@gmail.com
___________________________________________________________
En kortad version Barnmorska berätta: Mitt barnmorskeliv – från klinisk barnmorska till pedagog och forskare av Elisabeth Häggström-Nordin med fler privata bilder och bildtexter är tidigare publicerad i Jordemodern nr 3 maj 2025.
___________________________________________________________